Sov till 8.30 Frukost som förut med bröd, panir, tomat, honung, körsbärssylt. Kaffe till det för mig. Övriga te. Sobh bexeyr!

Ska till Shiraz senare. Först till teleaffären och klura ut varför mobilt Internet inte funkar. Har fått inställnings-SMS och sparat, annars skulle jag inte ha inställningarna MCCI Internet och MCCI MMS. Behöver också tanka på kontantkortet lite.

Var till bazar och gick runt. Åt faludi shirazi med glass, Frysta nudlar.

Åkte på em till Shiraz. Inrikesflyg på lite drygt en timme, kostade motsvarande 385 kr/person. Hade ett paket med resa, hotell och guide förbetalat. Tog taxi till hotellet. Dessvärre framgick det inte att guidens firma skulle möta oss på flygplatsen, och vi såg då ingen, men de påstod att de hade varit där med skylt, och vi inte hade dykt upp. Visserligen var planet möjligen tidigt, och vi fick bagaget rekordsnabbt.

Åt middag på hotellet, Park Said Hotel, i alla fall halvskaplig buffé. 

Ut på fm till kungliga palatsområdet. Ett 1800-talsslott med historisk utställning från konstitutionella revolutionen från Tabriz på 1800-talets slut. Spegeldekorerad sal med kungligt bad och tandläkarrum, tysk Ritter-utrustning. Ambassadörernas väntrum med porträtt på besökande dignitärer t ex Mao Zedong, Kurt Waldheim, Påven Paulus VI, Haile Selassie, Richard Nixon och Adolf Hitler.

Det rätt nybyggda Niavaranipalatset (byggstart 1958) med privata rum för kungabarnen. Enorma mattor. Shahens Rolls-Royce Phantom Five och Six. Sonens alla leksaks-MC. Sen lunch på populär restaurang, Shater Abbas(?), som börjat som bageri. Fick vänta ca 10 minuter på bord. De bakade platta bröd på insidan av lerugn, man smackade upp degkakan och tog bort den med en krok när det var färdigt. Åt lammspett med sallad och färskost. Delade två portioner på tre, vilket räckte mer än väl. Fick ta med det överblivna i låda. Att Iran är ett av piratkopiornas hemländer syntes på en av servitörerna. Hade skor av märket ”Salomin”. Fanns också kalsonger av märket "Colvin Kloin".

Sov middag. Vaknade 19.30 Packade i ordning för fortsättningen. Esfahan, Shiraz mm. Vi ska träffa Maryams yngre syster Naghmeh med familj m fl.

Gick ut på stan på kvällen, lite söderut och hittade ett litet snabbmatställe med handtillverkad falafel och rätt sås. Inte som den torra halvfabrikatvarianten man får hemma. Jättestora i färskt fint bröd. Drack ännu en alkoholfri öl, Heyday, med persikosmak. Sen gick vi till en park öster om Arefe. Massor av folk och barn, fast det var arbetsdag i morgon och klockan var över elva på kvällen. Gick en omväg tillbaka, så Nahid ringde och undrade var vi var. Vahid hade kommit hem från Tabriz, och de hade vunnit rallyt. Stor pokal. Men inga stora pengar, det är mest hobby i Iran. Ingen större uppmärksamhet.

Vaknade och trodde det regnade ute, men det var AC:n. Vi bor hos Maryams storasyster Nahid. Yngste sonen Omid har flyttat hemifrån. Storebror Vahid är i Tabriz som kartläsare på rally, hade flyttat ut, men flyttade in igen för ett tag sen. Jag bor i Omids gamla rum.

Huset är två år gammalt. Stengolv i lägenheten, målade ljusa väggar. Inbyggd AC. Är värd en miljard Toman. (Alla räknar i Toman, som är 10 Rial. Dock står priser i Rial på menyer. Cirka 450 Toman på en SEK)

Vi tog taxi till Pasdaran-gatan till en sarafi, växlade in våra 2100 dollar och 500 euro och satte in dem på bankkonto. Nahid bjöd på glassburgare. Taxi tillbaka, och sen skaffade vi ett kontantkort till Maryams telefon. Tyvärr var den operatörslåst, så vi klippte ner SIM-kortet till nano-storlek och satte det i min telefon i stället. SMS:ade till mina närmaste så de fick numret.

Resten av dagen gick åt att fixa ögonbryn och hår på Maryam med färgning och slingor. Måste ha varit dunderfärg till ögonbrynen, för hon fick kortisonsalva, betametason. Fint blev det i alla fall. Vi hade fått dit ett trådlöst modem av Vahids flickvän, Nagin, och kunde konstatera att Facebook och Google+ var blockerade, likaså Garmin. Jag satt och pluggade persiska. Persiskt skärmtangentbord är ett bra sätt att öva alfabetet. Fortfarande besvärligt med alla korta a, e och o som inte skrivs ut. 

På kvällen kom Omid och hans flickvän Elmira med chihuaha, Pinky. Vi åkte till en trädgårdsrestaurang där man satt på mattor. Åt lammkotlettspett med bröd och yoghurt. Värsta taxiföraren hittills på vägen dit. Omid ringde till bolaget och klagade, de hade varit kunder där i åratal.

Tröskeln för att ta taxi är över lag låg. Det är varmt att gå och eländig trafik. Har inte sett någon som cyklar. Däremot MC och scooters i mängder. Bilar som man inte ser här, en hel del kinesiska, och så inhemska Saba. Men naturligtvis också en hel del Daewoo, KIA, Toyota. Peugeot 206 är mycket vanlig. Renault-modeller med andra namn. Inte en enda Volvo eller Saab än. Bussar lär dock ofta vara Volvo.

Hemma vid 1-tiden på natten. Maryam sov på madrass på golvet i mitt rum. Jag hade hårfärg i skägget och på handen när jag vaknade.

Nu är jag i Facebooklöst land. Jag får meddelanden om uppdateringar, men kommer inte åt att läsa eller skriva nåt där. Det är ju blockerat i Iran. Då finns ju lyckligtvis den här igendammade gamla bloggen. Och säkert en massa alternativ som jag inte kommit på än.

Här kommer jag i mån av tillgång på Internet försöka lägga ut lite texter och kanske bilder från min resa med nya kärleken Maryam till hennes släkt mm i Iran.

I Iran kan man inte använda Visa eller andra vanlig kontokort. Antingen för man över pengar i förväg via någon förmedlare, s k sarafi, eller så tar man med kontakter och växlar på plats. Man skaffar ett konto så man kan använda iranskt bankomatkort. Sen funkar det som vanligt betalkort, med den lilla skillnaden att man säger koden till affären/restaurangen i stället för att knappa själv. 

Flyg 12.30 Iran Air, men inte någon av deras slitna Boeingmaskiner som de inte får köpa reservdelar till pga sanktioner från USA. Det här var en Airbus A300 någonting. Film med engelsk text om en medelålders änkeman, aqa Yousef, som städar i andras hem och sprider glädje, men själv är bekymrad över dottern. Det kommer fram att hon inte repeterar för en teaterpjäs, utan träffar en läkare som pappan städar åt. Pappan genomgår en kris när han upptäcker det, och att hon håller på att skaffa visum till Kanada. Dit har hennes bror emigrerat och övergett sin fru och barn. Verkar lösa sig till slut, dottern tar med pappan till Kanada.

Framme på IKIA 21.30 lokal tid möts vi av Nahid, Maryams syster. Taxi i varm svart natt till andra änden av stan. Maryams mamma Iran är redan där, gråhårig liten dam med varmt leende och nära till skratt. Önskar jag förstått mer persiska. Planen var först att åka till Iran någon gång nästa år, och bara ta någon sista minuten-resa till Turkiet nu. Fanns dock inget som kändes prisvärt.

Det går för övrigt blixtsnabbt att surfa upp 1000 SEK med dataroaming. Någon synkning av stegräknare, ett par tittar på Facebook, några mail. Möjligen har den försökt att ladda upp foton. Lägger i alla fall ner försöket att använda egen trådlös surf.

Somnade utan bekymmer.

En helt hysterisk maskinöversättning från engelska till svenska(?), och faktiskt på fullaste allvar publicerad:

Någon, som har någonsin försökt rida deras vilja för skor för idrottsgrenar för snöre för cykeln slitage upp, känner vilken burk händer, om de snören får blåst in i din cykelkedja. Ettaminuten du finnas att cykla utefter ganska happily och den nästa minuten som du mal till ett stopp med din snören emballerade runda kedjan. Om du finnas lucky, de fortlever –, men, om du finnas oturlig inte bara vilja, dina snören går av, dig kan hamnar ha en såväl olycka. Om någonsin det finnas ett fall för att köpa den riktiga vägen som cirkulerar skor, detta finnas den.

vilken burk händer = what can happen?

vägen som cirkulerar skor = road cycling shoes?

Hittat på en reklamsida om cykling.

heter inte James, utan McNeill och är från Kanada. Inte för att det är något fel på James. (Det där kräver ju bakgrund: se Vitas inlägg)

Dragspel är inte alltid töntigt:

Jag har alltid uppfattat mig själv som ganska tystlåten och tillbakadragen. Men idag på ett seminarium (som jag tyckte jag var rysligt illa förberedd till) blev jag efter ett tag stoppad av läraren. "Nu låter vi någon annan svara."

Ändå har jag inte märkt någon förändring av mitt sätt att vara i andra, mer jämnåriga sammanhang. Så där kanske vi pratar mer allihop, och jag fortfarande, relativt sett, är den som håller tystast.

Blir man mer lösmynt med åren? 

Med P3 Planet på i bakgrunden hörde jag hur någon pratade om sin drömupplevelse, att galoppera fram på stranden, med vattnet plaskande om hästhovarna. Det väckte minnet:

Jag lever fortfarande på den gången jag var i Dominikanska Republiken. Vi låg på stranden, när det galopperade förbi ett gäng ryttare, och plötsligt singlade en plånbok iväg ur en sadelväska. Jag försökte ropa på dem, men de var redan långt borta. I plånboken låg det i alla fall ett visitkort: Brigitte Theurer, Pferdeausfluge, Cabarete, Dominikanische Republik. På hotellet fick jag låna telefon, och fick tag i den mycket lättade tyskan som ägde stallet med bortåt tio hästar. Som hittelön skulle jag få en ridtur nästa dag. Jag fick rida stallets bästa häst, och det var en kraftig skimmel med bekväm westernsadel.

Ridturen var precis så härlig som man kan tänka sig, galopp kilometervis längs stranden, med svalkande vind och vågor. Parkera hästarna utanför en restaurang (ägd av en annan tyska), äta lunch med en kall öl, och sen tillbaka. Det är de oväntade sakerna på resan som man minns.