Åkte hem idag med en låda ben, ett skelett i lösa bitar. Troligen bara plast, men ändå: tänk medpassagerarnas reaktion om väskan hade gått upp och allehanda knotor spritt sig på tåget.

Då ska man ropa "Neej! Farfar!" tyckte en av mina kursare.

Var på medicinhistoriska muséet idag. Det gav faktiskt en del perspektiv på hur mycket som har hänt på inte alltför lång tid.

Före narkosen, som kom på 1840-talet, var det mycket man inte kunde göra i operationsväg. Bukingrepp t ex var inte att tänka på. Kejsarsnitt var något man gjorde på döende kvinnor, för att åtminstone rädda barnet. Och om en förlossning drog ut på tiden, och barnet istället dog, vad kunde man göra? Inget annat än att stycka fostret i livmodern och plocka ut det bit för bit. Instrument med mardrömslika namn som kranioklast, dekapitationskrok och hjärnslev antyder hur det gick till.

Började tredje terminen av elva idag. Lite lugn start 12.15 med information om komplicerad gruppindelning, dissektionsupplägg och utlåning av benlådor och muskelkort.

Kunde konstatera att bra många kom från sommaren med nya frisyrer, hårfärger och/eller glasögon. "Nej, det är ju bara jag som inte har gjort något nytt!" suckade en av mina kursare. Jag var i ärlighetens namn inte heller särskilt uppdaterad, men i min ålder räknas man liksom inte in. Skönt. 

Hade skåpen i omklädningsrummen på BMC haft ett par centimeter lägre tröskel, så hade jag fått in min hopfällbara cykel, men nu får den stå fastlåst i ett hörn. 

Kaffepriset hade gått upp till 10 kr koppen, 90 för 10 poletter. 

Det var Vita Brevis och Alma Mater som kastade sina utmaningar vidare på mig, dock var Vita fem minuter snabbare. Å andra sidan hade Alma redan nio utmanade, så det var inte synd om henne i den bemärkelsen.

Åtta saker om Anders:

• Har flyttat runt halva Sverige hela min barndom: ett år i Kramfors, mindre i Ludvika, några år i Falun, fem år i Sundsvall, fyra i Ystad, sen landning i Gävle.

• Säga nej har aldrig varit min starka sida. Det har lett till mycket trassel med dubbelbokningar och besvikelser, men också gott om erfarenheter, styrelseuppdrag och sånt. Hoppas ändå att de onda sidorna mest har drabbat mig själv.
• Tidsoptimist har jag nästan alltid varit. Kan ju vara en variant av att inte säga nej. Fördelen är att man i alla fall försöker, och inte bara ger upp.
• Känner en viss dragning till nya och udda saker, bara det inte stavas  "mode" eller "trender". Mer alternativ! Använder t ex helst bara Linux på datorn, och skriver med Dvorak-tangentbord sen förra året.
• Jag tror. På mänsklig godhet - ja, men t ex astrologi, gudomligheter och IQ-tester - nej.
• Uppväger dåligt ordningssinne med gott minne. Det är dock ett sårbart system. Tar sambon hit sin mor som städar som en jordfräs, så brukar jag hålla på och ringa dit ett par dar och fråga var hon har lagt det ena och andra.
• Har ätit antidepressiv medicin, Fluoxetin, någon gång. När en närstående fick diagnosen depression kände jag igen mig själv i beskrivningen av det, några perioder i tonår och 20-årsåldern.
• Skickar nästan aldrig kedjebrev vidare. Ska fundera på det här med utmaningen. Problemet är nog snarast att jag inte känner så många som bloggar. Eller så gör jag det, men vet inte att det är de det är.

2005 började med att jag inte kunde rida på ett tag efter kraschen. Min dotter tävlade under tiden hästen några gånger i div III-laget.  Men framåt april, när jag var OK igen, blev han knackig. Vi behandlade kotlederna fram både i april och maj, men ingen större förändring. Vid kontrollen efter andra behandlingen fick han en tredje med både kortison och "tuppkam", och skulle få gå till i slutet av sommaren.

Vi hade återbesök en måndag, när det mer eller mindre skulle avgöras om frambenen skulle hålla för fortsatt ridning. Men fredagen innan var hästen blockhalt (ville inte stödja alls) på en bakhov. Vi fick komma in akut, och de verkade upp sulan. Det kom lite blodblandad gegga, och då brukar det bli bra direkt. Hoven skulle ha gipsbandage och läggas om varje dag. Vi skulle komma på vår måndagstid i alla fall. Det hade då inte blivit särskilt mycket bättre med bakhoven, och ny uppverkning fick ut lite mer gegga. Fortsatt omläggning med gips och nytt besök efter några dagar.  På tredje klinikbesöket för hovbölden togs det en röntgenplåt. Och då var det inte bara hovböld, utan hovbensfraktur, och en benbit var på väg ut genom sulan.

Det skulle möjligen gå att läka, men det var osäkert, och krävde flera månaders absolut boxvila. Dessutom var kotlederna i fram ganska säkert dåliga de med, eftersom två behandlingar inte hade hjälpt. "Men då kanske man ska tänka på att ta bort honom?" undrade vi, och veterinären tyckte också att det var bästa lösningen.

Efter det kändes det inte som om vi ville ha mer häst på ett tag, och "ett tag" blev längre och längre. Så idag kan jag nog säga att det var då jag slutade rida. 

Här har jag installerat ny, rättad version av systemet och suttit kvar till 17.30 för att se att en körning ska sluta gå snett.

Men det hände såklart inte. Den ändringen som skulle in hade jag gjort enligt konstens alla regler, men i utvecklingsgrenen. Produktionsversionerna bygger vi ju från en annan gren (branch på CVS-iska).

Versionshanteringssystem är oftast underbart att ha, men eftersom man kan jobba i olika grenar, så kommer man förr eller senare att inte vara där man tror att man är. Eller komma ihåg i vilken gren man har gjort vilken ändring.

Ja ja. Det svider mindre nu, men vi får göra om proceduren imorgon. Det hade suttit väldigt bra att ha fått till det hela ikväll, eftersom skolan börjar igen på måndag.

De senaste dagarna har min cykel låtit som om den haft en skogsmus som fripassagerare, fast bara på morgonen när det varit svalare.  Det är väl något som håller på att slita in sig.

Lite teflonolja på lagret för bakgaffeln och gummiklossen den fjädrar med, så blev det tyst.

2004 verkade det riktigt bra på ridfronten. Vi hade fått köpa en okomplicerad och duktig hopphäst till rimligt pris. OK, han hade väl inte riktigt kapacitet för 1,50-hoppning, men det var långt ifrån vår målsättning. Hoppa lätta klasser och ha kul var mer vad vi siktade på, och det räckte han ju mer än väl till för.

Jag var med på hoppträningar, och åkte ut på tävlingar några gånger under hösten, mestadels med felfria rundor i 1,00 - 1,10. Hästen hade vi på ridklubben med ridhus och ridbanor, riktigt bra förutsättningar. Siktade på laghoppning i div III under våren.

Över jul och nyåret 2005 trappade vi ner lite. När det var dags att börja träningarna igen var det travhoppning första passet. Den övning som hästen gillade minst. Det är ju mycket jobbigare för hästen att hoppa när den inte har fart. Ett par gånger gick det bra, men sen flög f-n i hästen och den klippte hindret inklusive travbommarna framför i ett jättesprång. Behöver jag säga att jag inte riktigt var med på det? Jag hamnade fram på halsen och hängde kvar några galoppsprång innan jag åkte av. Hann väl inte riktigt rulla ihop mig, utan smällde ryggen i backen. Skyddsvästen satt på plats, men när jag reste mig kände jag att något gick sönder på två ställen i ländryggen.

Muskelfästen, tänkte jag, men åkte in till jourmottagningen i Tierp. Blod i urinen gjorde att de skickade mig vidare till akuten i Uppsala. (Remissen hade rubriken "Hästoffer.") Jag körde bil dit, men när jag kom in undrade de något upprört varför jag inte låg fastspänd på ryggbräda. Datortomografi visade hela njurar, men två brutna sidoutskott på ländkotorna L1 och L3. De skulle läka ihop på några veckor utan något ingrepp, men jag var som en mindre pigg nittioåring när det gällde att ta sig in och ur bilar.

Dottern fick rida under vårvintern. Sen, när jag blev hel igen, gick hästen sönder. Mer om det i del 2.