Inlägg publicerade under kategorin Värdelöst vetande
Tro det den som vill.
Tjänstebil nr 3, vintern 1994-95. Efter nr 2:s frånfälle hade de inga nya likadana bilar på lager. I väntan på det föreslog bilhandlaren en Ford Ranger XLT, pickupversionen av Explorer, begagnad, men de skulle ta tillbaka den för samma pris i framåt våren, om jag köpte ny bil av dem. Det fanns två småsäten bak, så det gick precis att köra hela familjen.
Början på relationen med Forden var inte precis lysande. I Södertälje var den totaldöd när jag skulle starta, eftermiddagen på samma dag som jag hade hämtat den. Startkablar hjälpte inte, så det blev bärgare tillbaka till handlaren i Stockholms södra utkant. Där höll man med om att åtminstone en dag borde även en begagnad bil hålla, och hittade ett brott på huvudkabeln från batteriet.
Forden blev inte långlivad, den heller. I slutet på samma vinter som jag voltade med tjänstebil nr 2, var det dags igen. På väg hem från en ridlektion, med hästen i transport efter, kom vi till en backe en mil hemifrån. Med det tunga släpet efter växlade automatlådan ner, och det räckte för att bakhjulen skulle släppa. Att häva en sladd blir verkligen inte lättare av att ha bortåt ett ton hästtransport, som också sladdar, efter bilen.
Ekipaget gick av vägen på vänster sida, och jag tror att styrningen tog lite, lite grann ute i terrängen, för vi frontade inte med något träd, bara skrapade vänstersidan. Jag och sambon var helt oskadda, men hur hade det gått för hästen? Båda fick gå ut på passagerarsidan, för förardörren gick inte att få upp. Nattsvart var det, men i takt med att ögonen vande sig såg vi först att taket på släpet var borta, och när vi kom runt hade hela vänstra väggen lossnat. Hästen låg bredvid släpet, på vänster sida, med bakdelen i färdriktningen. Det ryckte lite i frambenen, och hon drog sitt sista andetag när vi kom fram. Grimskaftet satt i grimman men var avslitet. Vi tror att hon hade brutit nacken.
Om det är besvärligt att krascha med bil i normala fall, med bärgning och allt, så blir det en extra dimension när man har djur med. Det telefonsamtalet hem till hästens ägare var inte kul. Hon grät, och möjligheten att försöka trösta någon per telefon är milt sagt begränsad.
Hästen måste hämtas också. Nödslaktbilen fanns visserligen ledig, men när det var fråga om häst, så gällde kontant betalning. Obönhörligen. Tydligen var hästägare ett alldeles särskilt opålitligt släkte. Nu gick det att lösa, för av en händelse hade jag ridklubbens bingolottopengar med mig, men det kändes verkligen som salt i såren i den situationen.
Faktiskt kunde den där ha kvällen ha varit värre, ungefär dubbelt så illa. För vi brukade ha med dottern och hennes ponny också, eftersom det var sista ridlektionen, så hon fick rida ett pass efteråt. Men den här gången hade hon ett prov som hon behövde plugga till.
Tjänstebil nr 2, 1994, blev inte långvarig. Med Toyotan hade jag kört massor av tjänstemil och hade överskott på bilkontot, så jag passade på att prova något större. En Chevrolet Blazer S10 "lilla modellen", automat och 4,3 L V6. I förhållande till motorstorleken var den inte så hemskt törstig, det gick att komma under en liter/mil. Men motorstorleken var ju verkligen inte försumbar. Så här efteråt undrar jag vad jag tänkte med för kroppsdel på den tiden, när jag valde bil.
När bilen skulle levereras ringde de från handlaren och berättade att just den bilen jag hade beställt inte fanns. Istället kanske jag kunde tänka mig en med metalliclack och läderklädsel? Utan extra kostnad. Ja, det var i princip all tur jag hade med den bilen.
Ett halvår senare var det början på november och tre grader varmt på morgonen. Hemma hos oss, alltså. Inte på vägen, på ett ställe fem km hemifrån. En svag böj och en litet gupp avslöjade att det var riktigt, riktigt halt där. Ett par sekunder och en massa sladdar senare åkte jag av vägen med bredsidan före. Medan bilen rullade och studsade tänkte jag bara, "Det här blir dyrt!"
I ett dike, på taket tog studsandet slut. Tändningen borde man slå av, hade jag hört - men vilket håll vrider man nyckeln åt när bilen är uppochned? Det där med att komma ur bältet var enklare, fötterna ner i taket, och så knäpper man upp. Dörrarna gick inte att öppna, men bakrutan var krossad, så det blev till att krypa.
När jag kom ut hade en Televerksbil stannat (eller hette det Telia då?), och vi diskuterade en stund om man skulle ringa 112 eller 90000. Ett plåster på en knoge fick jag, och sedan kom räddningstjänsten och ambulansen. På med halskrage och in till sjukan i Tierp. Inget brutet, och inget utslag på alkometer, så det var bara att åka hem. Lite öm i högra axeln var jag, vilket gav mig 1200 från försäkringen.
Hos min förrförra arbetsgivare hade jag tjänstebil. I plural.
Under åren 1991 - 1998 lyckades jag (med assistans av sambon i ett fall) krocka eller köra av vägen med fyra av fem bilar som jag hade.
Nr 1, 1991: Toyota Corolla Touring 4WD -90. Köolycka i höjd med Rotebro på E4. Körde in i baken på en taxi i första frosthalkan. Behövde "bara" ny motorhuv och stötfångare. Inga personskador, men den stackars taxichaffisen körde nog inte in så mycket pengar den dagen.
Jag drog inte heller in så mycket den dagen, utan tog tåget hem med något ovanlig packning: två papperskassar fulla med ridkläder, stövlar och hjälmar. Bra isbrytare för samtal i alla fall.
Anders Westlund som man hittar på nätet, men som inte är jag:
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
|||
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
|||
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
|||
29 |
30 |
||||||||
|