Fru Fundersam, ditt länktips fungerade till sist även för mig.

Det blev nästan kusligt likt min morfar med den här:

Om han hade haft skägg.

Den här var mest kul, vilken aristokratisk näsa!

För mig är det nästan anmärkningsvärt att jag ska se nåt. Men mina radiofavoriter Klara Zimmergren och Mia Skäringer, från nu senast Roll On, ska jag helst inte missa.

Det var nog inte så kul att jobba på Upptåget i morse. Att åka var väl inte någon höjdare heller.

I Tierp ska man gå på ett tåg som kommer från Gävle, men där hade det varit växelfel, så det var en halvtimme sent redan från start, och mer blev det. Innan det var framme, så hade det hunnit komma ett tåg söderifrån, som vände i Tierp, och det klev vi ju på, och tänkte att vi i alla fall skulle komma före det där tåget från Gävle.

Men! I Tobo var det stopp. Vårt tåg hade fått en överhettad kompressor, och kunde inte gå för fullt. I Örbyhus fick alla kliva över till tåget vi egentligen skulle ha åkt med, det från Gävle, som nu hade hunnit ikapp. Det var bara ett problem: det tåget brukar vara dubbelt, men inte idag. Och nu skulle det få plats två tåg med passagerare.

Det slutade med 65 minuters försening, och jag var glad att jag började 9 och inte 8. Det var "bara" mina förberedelser som blev en smula lidande, men nu är vi ikapp. Tur att jag inte skulle till Arlanda den dagen.

Det var Vita Brevis och Alma Mater som kastade sina utmaningar vidare på mig, dock var Vita fem minuter snabbare. Å andra sidan hade Alma redan nio utmanade, så det var inte synd om henne i den bemärkelsen.

Åtta saker om Anders:

• Har flyttat runt halva Sverige hela min barndom: ett år i Kramfors, mindre i Ludvika, några år i Falun, fem år i Sundsvall, fyra i Ystad, sen landning i Gävle.

• Säga nej har aldrig varit min starka sida. Det har lett till mycket trassel med dubbelbokningar och besvikelser, men också gott om erfarenheter, styrelseuppdrag och sånt. Hoppas ändå att de onda sidorna mest har drabbat mig själv.
• Tidsoptimist har jag nästan alltid varit. Kan ju vara en variant av att inte säga nej. Fördelen är att man i alla fall försöker, och inte bara ger upp.
• Känner en viss dragning till nya och udda saker, bara det inte stavas  "mode" eller "trender". Mer alternativ! Använder t ex helst bara Linux på datorn, och skriver med Dvorak-tangentbord sen förra året.
• Jag tror. På mänsklig godhet - ja, men t ex astrologi, gudomligheter och IQ-tester - nej.
• Uppväger dåligt ordningssinne med gott minne. Det är dock ett sårbart system. Tar sambon hit sin mor som städar som en jordfräs, så brukar jag hålla på och ringa dit ett par dar och fråga var hon har lagt det ena och andra.
• Har ätit antidepressiv medicin, Fluoxetin, någon gång. När en närstående fick diagnosen depression kände jag igen mig själv i beskrivningen av det, några perioder i tonår och 20-årsåldern.
• Skickar nästan aldrig kedjebrev vidare. Ska fundera på det här med utmaningen. Problemet är nog snarast att jag inte känner så många som bloggar. Eller så gör jag det, men vet inte att det är de det är.

2005 började med att jag inte kunde rida på ett tag efter kraschen. Min dotter tävlade under tiden hästen några gånger i div III-laget.  Men framåt april, när jag var OK igen, blev han knackig. Vi behandlade kotlederna fram både i april och maj, men ingen större förändring. Vid kontrollen efter andra behandlingen fick han en tredje med både kortison och "tuppkam", och skulle få gå till i slutet av sommaren.

Vi hade återbesök en måndag, när det mer eller mindre skulle avgöras om frambenen skulle hålla för fortsatt ridning. Men fredagen innan var hästen blockhalt (ville inte stödja alls) på en bakhov. Vi fick komma in akut, och de verkade upp sulan. Det kom lite blodblandad gegga, och då brukar det bli bra direkt. Hoven skulle ha gipsbandage och läggas om varje dag. Vi skulle komma på vår måndagstid i alla fall. Det hade då inte blivit särskilt mycket bättre med bakhoven, och ny uppverkning fick ut lite mer gegga. Fortsatt omläggning med gips och nytt besök efter några dagar.  På tredje klinikbesöket för hovbölden togs det en röntgenplåt. Och då var det inte bara hovböld, utan hovbensfraktur, och en benbit var på väg ut genom sulan.

Det skulle möjligen gå att läka, men det var osäkert, och krävde flera månaders absolut boxvila. Dessutom var kotlederna i fram ganska säkert dåliga de med, eftersom två behandlingar inte hade hjälpt. "Men då kanske man ska tänka på att ta bort honom?" undrade vi, och veterinären tyckte också att det var bästa lösningen.

Efter det kändes det inte som om vi ville ha mer häst på ett tag, och "ett tag" blev längre och längre. Så idag kan jag nog säga att det var då jag slutade rida. 

2004 verkade det riktigt bra på ridfronten. Vi hade fått köpa en okomplicerad och duktig hopphäst till rimligt pris. OK, han hade väl inte riktigt kapacitet för 1,50-hoppning, men det var långt ifrån vår målsättning. Hoppa lätta klasser och ha kul var mer vad vi siktade på, och det räckte han ju mer än väl till för.

Jag var med på hoppträningar, och åkte ut på tävlingar några gånger under hösten, mestadels med felfria rundor i 1,00 - 1,10. Hästen hade vi på ridklubben med ridhus och ridbanor, riktigt bra förutsättningar. Siktade på laghoppning i div III under våren.

Över jul och nyåret 2005 trappade vi ner lite. När det var dags att börja träningarna igen var det travhoppning första passet. Den övning som hästen gillade minst. Det är ju mycket jobbigare för hästen att hoppa när den inte har fart. Ett par gånger gick det bra, men sen flög f-n i hästen och den klippte hindret inklusive travbommarna framför i ett jättesprång. Behöver jag säga att jag inte riktigt var med på det? Jag hamnade fram på halsen och hängde kvar några galoppsprång innan jag åkte av. Hann väl inte riktigt rulla ihop mig, utan smällde ryggen i backen. Skyddsvästen satt på plats, men när jag reste mig kände jag att något gick sönder på två ställen i ländryggen.

Muskelfästen, tänkte jag, men åkte in till jourmottagningen i Tierp. Blod i urinen gjorde att de skickade mig vidare till akuten i Uppsala. (Remissen hade rubriken "Hästoffer.") Jag körde bil dit, men när jag kom in undrade de något upprört varför jag inte låg fastspänd på ryggbräda. Datortomografi visade hela njurar, men två brutna sidoutskott på ländkotorna L1 och L3. De skulle läka ihop på några veckor utan något ingrepp, men jag var som en mindre pigg nittioåring när det gällde att ta sig in och ur bilar.

Dottern fick rida under vårvintern. Sen, när jag blev hel igen, gick hästen sönder. Mer om det i del 2.

Hemma igen sedan fredag kväll efter nära två veckors sjukvårdskurs i Dalarna. Först hittade jag inget Internet, sedan fanns det ingen tid att skriva nåt, och slutligen var jag för trött och upptagen när jag kom hem för att skriva.

Jag gick alltså på en gruppchefskurs för sjukvårdare inom Hemvärnet. Kursen avslutades med en fältövning under drygt två dygn. Som vanligt i såna sammanhang när det ska vara realistiskt smäller och ryker det en del, och det anmäler man ju i förväg till räddningstjänsten. Så även den här gången, men det hjälpte inte. Några privatpersoner i båt hörde explosioner och såg "skadade" som släpades i vattnet, och de ringde 112, men där var det ingen som kollade upp att det fanns en föranmäld övning i området. Det blev storutryckning av räddningstjänst och ambulans, med efterföljande löpsedlar "Krigsövning orsakade storlarm".

Kanske är det bra reklam, kanske inte. Röda Korset hade i alla fall skött sin bit, att förvarna om övningen.

Det fanns ju möjlighet att komma ut på nätet från kursgården, visade det sig. Men inte så mycket tid. Vi går i gröna kläder på dagarna, har läxor på kvällarna, och betygsskalan på dem är "usch", "fy" och "nåja", dvs militär ledning. Och snart ska vi ut och tälta igen.

Barnbarnet längtar efter morfar, och dottern har kommit hem från Sthlm Pride.