Satte just i sista plåten bullar. Kom, som alltid, att tänka på en äldre släkting, som bakade kanelbullar hemma hos svärmor, och hittade en burk pärlsocker att strö på. Fast det var inte socker. Det var grovsalt.

Nu får jag nog skäll av dottern, för mitt barnbarn på sex år har inte lagt sig än. Men vi är på väg. Hinner läsa lite ur Sandvargen innan vi slocknar.

Har lagat tomatsoppa till kvällsmat, och det värmde gott en kylig kväll. Pannkakor blev det till lunch efter A:s beställning.

Aktionskommittén bevara äktenskapet, alltså de som inte står ut med tanken att två män eller två kvinnor ska få gifta sig med varandra, kan inte ha det lätt nu för tiden. De känner väl motvinden nu när också moderaterna tagit ställning för könsneutralitet.

Det senaste bevarandeargumentet jag såg i en insändare var också mer än lovligt tunt: att begreppet "äktenskap" redan är upptaget för föreningen mellan man och kvinna, och därför kan inte andra parbildningar omfattas.

Jag tycker det är smått ironiskt att ordet upptaget kan användas just av en rörelse startad av övervägande protestantiska kristna (även om Anders Arborelius står överst). Så om påven på 1500-talet sagt att Luther inte kunde kalla sig kristen, för att begreppet kristendom redan var upptaget av katolska kyrkan, skulle Martin bara ha lagt av då?

Den stora gåtan för mig är dock hur "bevararna" kan mena att de förlorar något på att icke-heterosexuella får ingå äktenskap. Värsta sortens egenintresse är det som låtsas tala för andra?

Fast det där med upptagenheten och att förlora på ökad frihet är egentligen bara tragikomiska krumelurer. Det riktigt tråkiga med "bevara äktenskapets" argument i övrigt är att de faktiskt använder barn som slagträ.  Ju högre de talar om att det bästa för barn är ett heteroäktenskap, desto mer säger de samtidigt till barn i regnbågsfamiljer att deras familj inte är lika bra.

Ända sen jag såg det i boken Foucaults pendel av Umberto Eco har jag gillat det här citatet:

Till varje svårt problem finns det en enkel lösning, och den är alltid fel.

Nu skulle jag leta upp varifrån det kom, men det var en liten besvikelse. Det var en i och för sig färgstark och välformulerad person som hade myntat det, H.L Mencken, men tiden har inte varit nådig mot en del av hans uttalanden. Idag verkar de ganska rasistiska och folkföraktande. 

Originalet löd: There is always a well-known solution to every human problem--neat, plausible, and wrong. Och det var ju inte riktigt lika klatschigt.

Ska sätta mig och skriva några sanningar efter att ha blivit taggad av Avataria. Men det dröjer lite än. Ha överseende.

Å ena sidan är det inget att be om ursäkt för; det bara jag som bestämmer på min blogg. Å den andra så finns det ju en icke föraktlig social komponent i bloggvärlden med! Brydde man sig inte ett skvatt om vad de andra tyckte, så blev det ganska ensamt?

Det dör cirka 100 000 människor om året i Sverige, och 75 000 av dem på vårdsinrättningar. Med någonstans kring 25 000 läkare så blir det i snitt sådär tre om året man får räkna med att hantera med intygsskrivande, dödsbud och allt.

Vi gjorde ett besök på bårhuset idag, som första kontakt med slutstationen. Det verkade väldigt lugnt och värdigt. Bland annat tänder de ett ljus till varje obduktion.

Alla döda förs till bårhus, oavsett om de ska obduceras eller inte, och det är där de sveps och läggs i kistor innan de hämtas. I Uppsala har de sen ett annat ställe där  döda i kistor ligger i väntan på begravning.

Sen är man absolut inte tvungen att blanda in begravningsbyrå. Det är inte ovanligt, särskilt med barn, att anhöriga själva sköter svepning/påklädning och kistläggning. De anhöriga "äger" så att säga liket och bestämmer själva. Det är t ex helt OK att hämta kistan i vanliga 740:an, även om man kanske ska tänka på allmänheten och täcka för fönstren. Eller hämta i hästtransporten.

Det var skönt att få det där avmystifierat. Jag har själv sett en obduktion förut, men inte fått beskrivet hur hanteringen i övrigt går till. 

Ja. Tiden går så fort när man har kul. Eller inte hinner tänka på att ha tråkigt. Har ägnat tiden i veckan åt att slå i mig anatomiska strukturer i huvud, hals och axlar. Helgen gick åt till först barnbarnspassning och sedan flytthjälp åt dottern. 

Fast när det kom till kritan, så var det inte flytt-, utan rivhjälp hon behövde. Nya lägenheten skulle tapetseras om. Bara de såg till att plocka bort lösa tapeter och lister kring golv och dörrar, så hade dottersambons pappa lovat åta sig tapetseringen, inklusive spacklande och slipande. Det var i rivningen vi kom in, med barnbarn och hund.

Min nästan jämngamla kurskompis suckade när jag berättade om tapetseringslöftet: "Svenska män! De lever i en ständig renovering."

Och det har hon ju rätt i delvis. Det finns en del som nästan drabbas av abstinens om de inte får bygga eller bygga om. Men jag ska inte klaga, i midsomras var jag i den sommarstuga han hade byggt själv, och den var jättefin. 

Nu börjar det äntligen kännas som om jag är ikapp den här dagen. Lite sen i starten var jag allt, efter gårdagens kräftskiva hemma hos hoppdomaren.

Hade haft en lös tanke om att åka på picknick i Stockholm för Bromptoncyklister idag, men vaknade för sent för att hinna med 9.10-bussen hemifrån. Med bil skulle jag absolut ha hunnit, men att ta bilen till en sån tillställning skulle kännas absurt. Lite dåligt samvete för att jag varit borta mycket hade jag med, och det bidrog väl till minskad entusiasm för att komma iväg. Senare kom sambon på att vi skulle in till Uppsala och jaga tag i plexiglasskivor till stallfönstren, något som jag var mindre pigg på, men det behövdes ju.

Diverse nödvändiga förberedelser inför en labb i hörselmätning och ett anatomiseminarium/-förhör på måndag gjorde inte utsikten ljusare. Men en fika senare, så visade sig hörsellabben inte vara så hemsk. Bara att repetera lite dB-räkning och acceptera en del definitioner. Och anatomin är det bara att sätta sig ner och nöta.