Precis som Fru Fundersam såg jag också på första Beckman, Ohlson och Can. Ett samtalsprogram. Och frågan var: är det synd om männen?

Jag gillade också formen på programmet. Det var inte åsiktstävling, utan just samtal. Och i alla fall jag tyckte jag fick några nya vinklar. Maja Lundbäck, som formulerade brödraskap som alternativ till patriarkat som beskrivning av den konserverande manliga maktstrukten. Patriarkat leder ju faktiskt tanken till att det finns en enda överpatriark, och så är det väl inte någon som har menat.

Och runt brödraskap hade Enzo Aneröd en del kloka tankar. Fast det är långt ifrån bara inom de hel- eller halvkriminella brödraskapen som kvinnligt används som nedsättande. Jag kommer ju att tänka på idrotten också. Någon som kommer ihåg hockeytränaren som lät 11-12-åriga pojkar skrika: "Hur är f*ttan? Blöt och svampig! Hur är k*ken? Stark och hård!" Och det var väl inte så svårt att gissa vilket man skulle vara som hockeyspelare.

Men kanske kärnfrågan i programmet var om det fanns en positiv manlighet. Ja, det borde det väl göra, tänker man ju först, men följdfrågan blir: vad är i så fall kvinnlighet? Och då var det inte lika lätt längre. Går det att tänka sig egenskaper som skulle vara bra att ha för en man, men inte för en kvinna? Intelligens? Styrka? Pålitlighet? Konsekvens? Flexibilitet?

Inför såna frågor har jag svårt att inte se mig som likhetsfeminist, men det innebär ju inte att alla människor ska vara lika. (Varför måste man öht påpeka det?)

Jag har bara så svårt att se varför man måste vara tvungen att sträva efter ett visst sätt att vara enbart på grund av sitt kön.