"Coffee or tea, Sir?"

"Coffee, please."

"Oh, I'm sorry, we only have tea."

Men det är alltid artigt att fråga... 

Om man ska tro Radio Upplands tisdagskrönikör Totte Wallin, så är det så. Enligt honom har TV4 gjort en stor insats för att uppdaga sanningen bakom bordellhärvan på 70-talet. Public service-SVT hade visst inte varit med lika mycket, utan bara intresserat sig för ruttet kött. Och så kommer han med nån sorts slutkläm att om TV4 hade funnits på 70-talet, så hade nog sanningen kommit fram tidigare. 

Jag har, milt uttryckt, lite svårt att tänka mig kommersiella media som sanningens främsta försvarare. Om Janne Josefsson hade jobbat på TV4, är det så självklart att reportaget om köttfärsfusket på ICA skulle ha sänts då? Det kan nog bero på läget. Skulle TV4 precis börja förhandla med ICA om nästa års TV-reklam så skulle det kunna komma ett önskemål uppifrån om att inte sändes precis just då i alla fall. En Janne Josefsson får man kanske inte tyst på så enkelt. Men något mindre etablerade reportrar får nog faktiskt känna sig för om vad som är möjligt att sända, särskilt om de vill bli anlitade i fortsättningen. Den där fingertoppskänslan, den inre kompassen för vad som "går" att skriva/sända och inte, är det som Maria-Pia Boëthius i sin bok Mediatan kallar "grotesken", och garanterar att journalistiken inte behandlar sådant den inte bör.

Vet inte vem som har sagt det här, eller om det är en egen aforism om universitetsvärlden:

"Grundutbildning är där man lär sig varför det är omöjligt att göra en sak som ger Nobelpris tio år senare."

Både den riktiga och ni här på bloggen.

Träffade min nästan jämnåriga kurskompis med näsan djupt i förra kursens kompendier sent på fredag em. Hon skulle skriva omtentan idag lördag. Men på ordinarie tillfället var hon i ett varmare land med sin familj istället, så det var inget synd om henne.

Undrar vem av oss som kommer att ha högst stressnivå idag på förmiddagen? Hon som tentar eller jag som är ute och julhandlar?

För min del känns det faktiskt lugnt inför shoppandet. Kanske är det min MBSR-kurs som börjar ge effekt?

Jag såg en reklamskylt idag i Uppsala, och så en recension i ETC av "Guldkompassen". Det har alltså blivit film av första delen i Philip Pullmans Dark Materials-trilogi. På engelska heter de Northern Lights, The Subtle Knife och The Amber Spyglass.

Det märks att jag inte precis lusläser filmtidningar, för det verkar vara en rejält påkostad rulle, med bl a Nicole Kidman, och det har säkert skrivits en hel del om den. För mig var det nyheter i alla fall.

Så kommer den eviga frågan: är böckerna bättre än filmerna? För min del kommer det nog att bli svårt att överträffa läsupplevelsen. Men jag ska kanske ge filmen en chans. Annars fick böckerna mig att fundera över kategorier. Hur många som går miste om de här guldkornen för att de klassas som ungdomslitteratur?

Som jag skrev om förut, så har Försäkringskassan min sambos livränta efter arbetsskada uppe till omprövning. Eftersom min sambo var så uppriven, skrev jag ett brev till hennes psykiatriker och F-kassan där jag citerade försäkringsläkarens uttalande och ifrågasatte om inte hans läsning av journalerna var färgad av den åsikt han framförde på nätet, med överkonsumerande underklass, och snällister som ställer diagnosen depression istället för naturvetare. Mitt brev gick vidare till försäkringsläkaren.

Idag fick vi en kopia av samme försäkringsläkares brev till försäkringskassan, och han avstår från att fortsätta att bedöma fallet. Naturligtvis inte utan en och annan verbal spark tillbaka mot mig, som "tar över diskussionen" och "citerar vissa av mina ord utan egentligen veta något om mina åsikter." Till sist kommer det fram att han befarar att ärendet skulle kunna blåsas upp massmedialt, vilket skulle kunna skada honom, hans familj, medarbetare och den försäkrade.

Försäkringsläkaren har undanbett sig brevväxling med min sambo och hennes familj, men jag skulle ändå vilja säga honom en del. Ungefär så här, som ett öppet brev:

Bäste broder! Om du skriver en text på Internet som inte är dina åsikter, så är det enbart ditt problem om den uppfattas som din ståndpunkt. Jag tror att du är uppriktig när du känner dig djupt upprörd och orättvist anklagad. Men det är en tuff värld. Man får stå för det man har uttalat. När du sedan påstår att du blivit felciterad, så vill jag vända mig emot det. Jag har redovisat hela ditt inlägg i brevet, med länk till sidan där det finns, och där du blir bemött av moderatorn. Att det sedan är en annan docent du lånat uttrycket "överkonsumerande underklass" av var ju i och för sig intressant att veta, men det gör mig inte lugnare beträffande mina blivande kollegors inställning till sina patienter.

 

Du önskar alla inblandade allt väl. Jag önskar också dig allt väl. Både du och min sambo är människor som kommit i kläm i olika delar av ett omänskligt system. Som du skriver, ska du som "endast" tjänsteman sammanställa  journalanteckningar, och sedan ska jurister besluta utifrån ditt utlåtande. Du utgår från en skuggbild av en människa, sätter ihop ännu en skuggbild, utifrån vilken en annan grupp ska fatta ett beslut om en människa, som ingen har träffat. Objektivt må det vara, men knappast välunderbyggt. Att den som ser sin anhörigas verklighet inte känner igen skuggbildens skuggbild är inte att förundras över.

Jag har bedömt dig som möjligen icke objektiv efter vad du har skrivit på Internet och i ditt tidigare utlåtande till Försäkringskassan. Du har kallat mitt uppträdande manipulativt och ohederligt efter ett brev som jag (liksom du i ditt brev) skrev i viss affekt. Våra ömsesidiga bilder av varandra är naturligtvis varken helt sanna, eller, än mindre, hela sanningen om dig eller om mig. Inte heller är journalanteckningar eller försäkringsläkares utlåtanden alltid sanna bilder av människorna i försäkringsfallen.

Frid

Anders Westlund 

De mål Försäkringskassan för närvarande har är att få ner ohälsotalen - inte ohälsan. Och de kommer nog att lyckas nå sina mål, även om åtgärderna leder till ökad ohälsa.

I Arbetarbladet fanns det en debattartikel som gick ut på att den restriktiva svenska narkotikapolitiken var hotad. Där framställdes fria sprutor, metadonbehandling och legalisering av hasch som likvärdigt, något som enbart knarkliberaler stod för. Det är tråkigt när författarna, som är verksamma inom missbruksvård, inte har större kunskaper. Ännu tråkigare om de har kunskap, men väljer att blunda.

Jag hade till för ett tag sen ungefär samma syn på metadon som artikelförfattarna. Det är en jättehäftig metafor att såga metadonbehandling av heroinister med att det är "som att bota alkoholism med alkohol". Problemet är bara att det inte är sant.

För det första har alkohol och opiater (heroin och morfin) helt olika beroendemekanismer. Abstinens kan vara ungefär lika illa för båda, men den klingar av. Det som blir kvar efter opiater är ett sug ("craving") efter drogen som kan vara livslångt, och är orsaken till att så många trillar dit igen trots uppriktig vilja att sluta. Opiater ger biologiska förändringar i nervsystemet. I vilken grad kan bero på genetiska faktorer, och det kan vara förklaringen till att en del klarar att bli drogfria, medan det är så gott som omöjligt för andra.

För det andra är inte metadon jämförbart med heroin ur missbrukssynpunkt. Med heroin, som går ur kroppen fortare, växlar missbrukaren mellan eufori och abstinens, och behöver ny injektion var fjärde timme. Metadon dricker man en gång om dygnet, behöver ingen successiv doshöjning, och ligger på en jämn, normal stämningsnivå, kan köra bil, sköta ett arbete, ha familj.

Uppsalas metadonprogram hade siffror på 86 % minskad kriminalitet, nästan försvunnen prostitution, och runt 80 % som efter fem år försörjde sig själva och betalade skatt. Det är för bra för att avfärdas med att deltagarna enligt en strikt definition inte är "drogfria". Särskilt som behandlingsutfallen i "drogfri behandling" eller abstinensbehandling ligger på 5-20 %.

Mitt svar på rubrikens fråga är alltså nej, det är inte knarkliberalism att behandla heroinister med metadon.

Fria sprutor är en annan debatt. Det är inte på samma sätt en insats för att bryta missbruk, utan för att minska skadeverkningarna. Smitta som sprids genom delade sprutor drabbar även t ex sjukvårdspersonal, om det nu inte anses som tillräckligt angeläget att missbrukarna själva ska slippa smitta.