Jag var lite för liten för att greppa Velvet Underground när de kom i slutet på 60-talet. Det var på omvägar jag hittade till dem, via John Cale, som jag råkade bläddra fram i en skivaffär 1975, och köpte när jag såg att Eno och Phil Manzanera från Roxy Music hade varit med på ett hörn. Gitarrsolot, som Phil och Eno byggde ihop på låten "Gun" är bara så amelodiskt och underbart skärande. Annat jag lyssnade mycket på dåförtiden var Ultravox (med John Foxx vid micken - efter bytet till Midge Ure var det inte alls samma band, trots hittarna).

Långt senare började jag gräva mig tillbaka i 60- och 70-talen. Det var faktiskt ganska underbart vad mycket som gick att känna igen, från albumen Velvet Underground & Nico och White Light White Heat. Vilka raka spår det var till mycket som jag hade lyssnat på förut! Cales viola som ekade direkt i Ultravox elfiol, 17-minutersspåret Sister Ray med samma atonalitet som i Cales egen Gun (inget större sammanträffande), malande borduntoner och ostinati.

Direkt från källan: Venus in Furs med Cale solo. 

Och så den här, med sång och viola av John Cale, fast själva låten är nog Lou Reeds. Den vill jag sövas till om jag ska opereras någon gång. 

Och det blir inte några stora insatser här hemma. Jag har bakat lussekatter, men någon gran blir det inte i år. Dottern med barnbarnet håller till hos dottersambons föräldrar på julafton. Och det är väl inte mer än rättvist att de får vara hos hennes föräldrar också någon gång, nu när de har varit ihop i snart fyra(?) år.

Vi själva firar hos svärmor med sonen. Det bestämde vi i fredags.

Mamma är hos min syster i Stockholm.

Resten av släkten klarar sig själva.