Alla inlägg under juni 2007

Av Anders - 30 juni 2007 11:59

I irländsk folktro finns det också tomtar, små och lite busiga, leprechauns. De har bland annat den magiska förmågan att göra små föremål osynliga en stund. Jag tror att några leprechauns har emigrerat hit nu. Eller förresten har de nog funnits här jämt, för det är otroligt hur en pryl man letat efter plötsligt bara ligger fullt synlig.


Det har blivit dags att försöka organisera ihop min kortcykelsemester nu, och att hitta alla prylar som behövs för att bo i tält. Trangiakök finns, men var är T-rödflaskan? Sovsäcken hade någon lånat ut till gäststugan, men förskingrat packpåsen till.


Det får bli en shoppingrunda innan jag kan ge mig av. Just nu på listan:

  • Batterier till cykelbelysning
  • Vikkåsa
  • Punkteringslappar
  • Packpåse till sovsäck
  • Flaskhållare till cykeln

Bara sambon ville vakna, var på party hos jobbarkompis igår, och somnade om efter frukosten.
Av Anders - 27 juni 2007 23:26

Negerboll. Ett litet bakverk vars namn kan väcka stora debatter. Det är inte den avgörande skiljelinjen mellan gott och ont här i världen. Men inte helt betydelselöst heller. 


Själv väljer jag att inte säga negerboll, utan t ex kakaoboll. Ju mindre ett ord som uppfattas som nedsättande används, desto bättre. Det tycker jag egentligen räcker som motivering. Men lite bakgrund till hur jag tänker:


Namnet sattes på grund av den brunsvarta färgen. Det tillkom i en möjligen lika oskyldig som okunnig tid, när man trodde att alla i Afrika gick runt i höftskynke och hette Hoa-Hoa. För det gjorde alla de afrikaner som fanns i våra skolsångböcker, och var äkta hottentotter. Och de var ju inte som vi, lustiga och listiga, men lite bakom, och i varje fall så annorlunda än vi att de inte kunde räknas på samma sätt. Om man ska sammanfatta den bild som gavs barnen ända långt in på sextiotalet.


Okej, det var nog inte några ondskefullt medvetna rasistiska motiv till att det fick heta negerboll till att börja med. Men definitivt inte heller någon  upplyst jämställdhetstanke.


Trots sitt namn har ju den lilla bollen inte någon naturlig koppling till afrikaner eller färgade i allmänhet. Det beskriver som jag kan se bara färgen. Jo, kakao odlas förvisso i Afrika också, men det är för den skull ingen som har tyckt att andra kakaoprodukter behöver något förtydligande av det afrikanska: Negerchoklad, någon? Nej.


Logiskt är det egentligen lika nödvändigt att bruna kakaobollar skulle heta negerbollar som att ostkrokar skulle kallas kineskrokar. Det vill säga inte alls, och vi tycker inte att vi behöver säga kineskrokar. Och därtill kommer att "neger" har så många negativa kopplingar till slaveri och rasistisk över- och undermänniskoideologi, men som inte "kines" har. Och ändå är det just negerboll vi använder.


Irritation över att man inte "får" säga negerboll är oftast, hoppas jag, något helt annat än rasism. En reaktion mot fingrande på traditioner? En symbolisk, men för överheten ofarlig upprorshandling?


Vi har klarat att sluta säga sinnesslö, idiotanstalt, skurgumma. Så varför hålla kvar vid negerboll?


Av Anders - 27 juni 2007 11:35

Råkade helt plötsligt på mina tillfälliga förbindelser från Bredsand häromveckan på nätet. De ligger bland mina länkar som Sävja Folk nu.


Ännu märkligare var att en av dem också tänker sig att cykla till Bingsjö, och har gjort det förra året. Det avgör saken för min del. Cykel blir det!


Ägnade kvällen igår åt lite inventering. Cykelväskor behöver jag nog skaffa nya. De gamla hängde ute i boden under höskullen och fick salt på sig förra året, så spännena var totalt igenrostade. Tältet hade legat inomhus, och visade sig fortfarande vara i beboeligt skick, om än lite missfärgat på yttertältet, antagligen sen någon förra året packat in det inte så torrt. "Någon" kan väl aldrig vara jag?  Och så ska mountainbiken hem från Uppsala. Men det är lugnt. Flera dar kvar.

Av Anders - 26 juni 2007 20:46

Jo, den där insändaren mot könsneutral äktenskapslag, som jag hade fastnat på i förrförra inlägget: En enkel sökning på den som undertecknat den ger att en kvinna med samma namn står som "förbönsansvarig" på organisationen Kristna Bönder, och är bosatt inte långt från tidningens utgivningsort. Inget juridiskt hållbart bevis, men åsikterna verkar åtminstone passa väl in. Kristna Bönder är en förening för just vad det låter som, med följande bekännelse (ur värvningsbroschyren):


Vi tror på:
Fadern,Sonen och den Helige Ande som EN treenig Gud.

Jesu Kristi fulla försoningsverk till hela människan.

Att hela Bibeln är Guds Ord given till vägledning, förmaning och tröst.


För att bli medlem i Kristna Bönder måste man kryssa för att man tagit del av och godtar målsättning och ovanstående bekännelse. Och då blir kanske ståndpunkterna i insändaren lite mindre förvånande.


Om man har skrivit under programförklaringen "hela Bibeln är Guds Ord" är det väl, milt uttryckt, lite problematiskt att i en insändare utge sig för att tala för någon större del av svenska folket. Det är väl svårt nog redan att påstå att man talar för de flesta kristna samtidigt som man är bokstavstroende?


Ärligt talat vet jag inte om det är värre att en människa själv har tänkt sig fram till att vara mot likabehandling, eller att ha nått den ståndpunkten genom att följa ett färdigt tankerecept. Lutar nog mer åt att den sistnämnda modellen är värre - att inte tänka själv. Då har man religionen som brandvägg i hjärnan - hindrar att "skadliga" tankar utifrån tar sig in i systemet.


PS: För undvikande av missförstånd menar jag inte att det skulle vara förbehållet kristna, eller religiösa i allmänhet, att komma fram till intoleranta åsikter. Som jag väljer att läsa min bibel är kärlek viktigare än förbud.

Av Anders - 25 juni 2007 21:41

I år ska jag äntligen ta ledigt och ta mig till Bingsjöstämman 4 juli. Det är bara till att gräva fram tältet. Nyckelharpsligan åker i vanlig ordning, och har plats i bil, berättade de på midsommarafton.


En trevlig tänkbar variant kunde ha varit att ta cykel med på tåg till Falun Hopvikt cykeloch så trampa 5-6 mil till Bingsjö, men inga cyklar på Tågkompaniets Reginatåg, inte! Och någon Brompton hinner jag inte få hem till dess. Möjligen kan man ta vanliga cykeln på buss, men vågar man chansa? "I mån av plats..."

Av Anders - 25 juni 2007 20:04

Då var det dags igen för en diskrimineringsförespråkare i form av bekymrad insändarskribent i Arbetarbladet. Ämnet är samma som Fälldin med flera skrev om i DN för några veckor sedan. Alltså att äktenskap måste vara förbehållet man och kvinna med avsikt att skaffa barn, annars kommer samhället att rasa samman.


Det verkar vara fyra huvudlinjer som insändaren drar upp som argument mot könsneutrala äktenskap:

  • Det traditionella hotas
  • Lobbygrupper talar inte för alla HBT-personer
  • Frankrike sade nej
  • Biologin

Den här insändaren vill koppla ihop "vissa kretsar" som "inte så länge sedan" tyckte att äktenskap och kärnfamilj var fula ord, med dem som idag vill se en könsneutral äktenskapsbalk. Det är billigt. Att man nu vill öppna formen äktenskap för fler slags par än enbart man+kvinna gör det ju inte på något sätt svårare för någon att bilda hur traditionella mamma-pappa-barnfamiljer som helst. Inom parentes kan jag dock hålla med "vissa kretsar" att äktenskap och kärnfamilj kan vara kvävande - om de är de enda alternativen som finns. Frågan nu gäller dock inte alls avskaffande av något traditionellt.


Möjligen kan man se det nya som ett hot, om det idag finns stora grupper av dem som gifter sig man med kvinna, som gör det bara av den anledningen att lagen inte tillåter äktenskap mellan två män eller mellan två kvinnor? Förhöll det sig på det viset, så kanske att traditionella äktenskap skulle minska om man öppnade för könsneutrala äktenskap. Men några sådana tendenser vet jag ingen som har sett i någon verklighet nära dig eller mig.


Sen kommer skribenten till det vanliga "tysta majoriteten"-argumentet, alltså att det är "högljudda minoriteter" som vill ändra lagen, och att RFSL inte alls talar för alla HBT-personer - det finns nämligen många av dessa som inte är för könsneutrala äktenskap. Ja - alldeles säkert, lika väl som det finns RFSL-medlemmar som aldrig skulle komma på tanken att gifta sig även om lagen ändrades. Det fanns på samma sätt åtskilliga kvinnor, under början av 1900-talet, som var emot allmän rösträtt, och rösträttsrörelsen talade givetvis inte för dem. Det ändrar på inget sätt att det var en riktig och viktig princip, om likabehandling, som segrade då. I rösträttsfrågan var det faktiskt så att männen kunde sägas förlora en del makt av att kvinnor också fick rösta. Men någon parallell till det förhållandet i äktenskapsfrågan finns inte. 


Frankrike avvisade ett förslag om könsneutralt äktenskap, och det tolkar jag som att författaren menar att Frankrike är ett föredöme för Sverige. Är det till exempel lika positivt att Frankrike tillåter barnaga? Eller att man i Frankrike förmodligen aldrig skulle komma på tanken att hålla en skolavslutning i en kyrka, med deras sekulariserade skola? Jag gissar att insändarskribenten och jag kan hitta olika sidor av det franska samhället att heja på eller förfasas över. Eller i vilket annat land som helst.


Biologiargumentet haltar så att jag inte kan låta bli att hugga på det. Här är det formulerat som en liknelse av familjen som samhällets "urcell". Den som har minsta hum om biologi vet att enbart de lägsta organismerna består av en enda sorts celler. Alla högre livsformer har celler med olika utseende och funktion.


Till slut en rolig amerikan: "All marriage is same sex marriage, because once you're married, it's the same sex every night." ~ Bill Maher

Av Anders - 23 juni 2007 11:19

När vi var nyinflyttade i byn, 1992, hade vi en egen ponny, och lånade ett halvblodssto på foder. Hon var 17 år, och hade gått fälttävlan. Det kunde man inte tro när man var ute i terrängen. Kom man till ett aldrig så litet dike, så stelnade hon till och ville helst vända om och springa därifrån. Efter ett par minuters övertalning brukade hon samla mod och ta ett tremeterssprång från stillastående. Mantag obligatoriskt! Oftast var jag ute ensam också, dumt nog, för när man hade draghjälp av en annan häst som gick före var det inga bekymmer.


En gång när jag var ute och red med dottern skulle vi ta vägen över gångbron in mot samhället. Det var en stadig sak, 7-8 m lång, tre telefonstolpar som stomme, och den hade inte ens sviktat när den rätt stadiga ponnyn Maya hade gått där förut. Vi satt av och ledde hästarna över, ponnyn först, och sen jag med halvblodet. Maya klev på som om hon aldrig gjort annat, och de ställde sig och väntade på andra sidan. Det var väl inte så konstigt då, verkade halvblodet tänka, och följde mig utan att tveka. Och det gick ju bra halva sträckan. Då - mitt ute på bron - halkade hästen och lade sig ner! Vad hade hänt? Jo, det hade regnat under förmiddagen och bron, som låg i skugga, var fortfarande fuktig. Hästskorna var inne på sjätte veckan = blanknötta och hala. "Tänkte inte på det..."


Där låg hästen, och försökte resa sig, men varje gång gled frambenen undan på de hala plankorna. Och tydligen var det jobbigt att andas, så jag plockade av sadeln. Javisst! Vojlocken går ju att lägga under hovarna. Men nej. Den gled lika bra den med. Jaha. Vad gör man nu då? Ringer efter mobilkran? Helikopter?


Jag måste ju få hästen därifrån. Men hur? Och nu började hon andas tyngre också. Någon blå tånagel fick det väl vara värt, resonerade jag och försökte hjälpa till med mina egna fötter som stoppklossar. Och faktiskt, hon kom upp halvvägs på högra frambenet, och skulle sätta i det vänstra. Men det halkade åt sidan, utanför brobanan, och resten av hästen följde med. 500 kg häst var räcket definitivt inte byggt för, så hon gjorde ett praktfullt plask ner i ån, två meter under. Hon måste ha ramlat i på rygg, för hon bröt inga ben, trots att det inte var mer än drygt meterdjupt vatten i ån, och rätt stenig botten.


Nu borde det ju ha varit åtminstone femtio procents chans att hästen hade gått upp på rätt sida ån när hon hade kommit på rätt köl igen. Men icke. Hon gick upp på bortre sidan, och inte tänkte jag leda henne tillbaka över den bron igen. Dottern fick rida runt till vägbron och hämta sambon med transport.


Den dagen uppträdde världen som om det funnits någon sorts gudomlig rättvisa. För när hästen hade blivit så blöt, borde väl jag som hade utsatt henne för det också drabbas? Jo, och den saken ordnades av en rejäl åskskur som höll i sig ända till transporten kom tjugo minuter senare.


Efter den dagen visste alla i byn vilka vi var, även om några först hade gissat på att det var crossåkaren som hade kört ner i ån.


Hästen då? Jo, hon klarade sig med två kvadratcentimeterstora skrapsår på en kota. Ägaren lät lite chockad när vi berättade, men vi fick ha kvar halvblodet ändå.

Av Anders - 22 juni 2007 10:06

Snart dags för midsommarfirandet i byn. Dottern med sambo och dotterdotter är här. Sonen skippar det dock i år, och det kanske känns lite för mossigt/traditionellt för en sjuttonåring. För här är det traditionellt. Det bärs stång och körs vagn med barn och dansas och leks enligt konstens alla regler.


Men förutom allt det "vanliga" spelas det dockteater. Vi har faktiskt en professionell dockteaterartist i byn, och hon brukar sätta ihop en föreställning med barnen till midsommar.


Mitt bidrag till firandet brukar vara att jag är med och spelar. Men vilket instrument? Visst är fiol lite mer midsommar än tinwhistle? Lutar åt fiolen just nu. I alla fall medan vi går med stången. Sambon säger att jag inte hörs med fiol, bland de andra fiolerna, munspelen och nyckelharporna. Om nu det ska vara någon nackdel?

Skapa flashcards