Medelålderskrismedvetande?

En helt hysterisk maskinöversättning från engelska till svenska(?), och faktiskt på fullaste allvar publicerad:

Någon, som har någonsin försökt rida deras vilja för skor för idrottsgrenar för snöre för cykeln slitage upp, känner vilken burk händer, om de snören får blåst in i din cykelkedja. Ettaminuten du finnas att cykla utefter ganska happily och den nästa minuten som du mal till ett stopp med din snören emballerade runda kedjan. Om du finnas lucky, de fortlever –, men, om du finnas oturlig inte bara vilja, dina snören går av, dig kan hamnar ha en såväl olycka. Om någonsin det finnas ett fall för att köpa den riktiga vägen som cirkulerar skor, detta finnas den.

vilken burk händer = what can happen?

vägen som cirkulerar skor = road cycling shoes?

Hittat på en reklamsida om cykling.

heter inte James, utan McNeill och är från Kanada. Inte för att det är något fel på James. (Det där kräver ju bakgrund: se Vitas inlägg)

Dragspel är inte alltid töntigt:

Jag har alltid uppfattat mig själv som ganska tystlåten och tillbakadragen. Men idag på ett seminarium (som jag tyckte jag var rysligt illa förberedd till) blev jag efter ett tag stoppad av läraren. "Nu låter vi någon annan svara."

Ändå har jag inte märkt någon förändring av mitt sätt att vara i andra, mer jämnåriga sammanhang. Så där kanske vi pratar mer allihop, och jag fortfarande, relativt sett, är den som håller tystast.

Blir man mer lösmynt med åren? 

Med P3 Planet på i bakgrunden hörde jag hur någon pratade om sin drömupplevelse, att galoppera fram på stranden, med vattnet plaskande om hästhovarna. Det väckte minnet:

Jag lever fortfarande på den gången jag var i Dominikanska Republiken. Vi låg på stranden, när det galopperade förbi ett gäng ryttare, och plötsligt singlade en plånbok iväg ur en sadelväska. Jag försökte ropa på dem, men de var redan långt borta. I plånboken låg det i alla fall ett visitkort: Brigitte Theurer, Pferdeausfluge, Cabarete, Dominikanische Republik. På hotellet fick jag låna telefon, och fick tag i den mycket lättade tyskan som ägde stallet med bortåt tio hästar. Som hittelön skulle jag få en ridtur nästa dag. Jag fick rida stallets bästa häst, och det var en kraftig skimmel med bekväm westernsadel.

Ridturen var precis så härlig som man kan tänka sig, galopp kilometervis längs stranden, med svalkande vind och vågor. Parkera hästarna utanför en restaurang (ägd av en annan tyska), äta lunch med en kall öl, och sen tillbaka. Det är de oväntade sakerna på resan som man minns.

Tro det den som vill.

I vår familj har vi numer en tradition att ha olämpliga saker i ögonen. Första gången var vår dotter två-tre år och hade haft ögonsalva. Ett tag senare hittade hon en tub solution (sånt man lagar cykelslang med) och hade i ögonen. Och det sved. Vi ringde som galningar till giftinformation, men det fanns ingen uppgift om något annat än irriterande verkan. Det lugnade ner sig efter en stunds vattenspolning. Senare kunde hon prata om den gången hon hade haft "cykelkräm" i ögat.

Häromdagen var det sambon som befäste traditionen. Hon hade stoppat ner flaskan med droppar mot torra ögon när vi skulle ut och åka bil. Det vara bara det att det var Revaxör. Och det upptäckte hon genom att ta en droppe i ögat. 

Tror inte mina ögon när jag vaknar till -17 C. Men det är bara att dra på långkalsongerna igen. Hästarna vill komma ut. Det positiva med snön är att hagens utbrytarkung, shetland-falabellakorsningen, håller sig inne.

Legend of Zelda - real life

Utsökt fånigt.